Ord från Ambres

"Ni kan kalla mig Ambres. Men vad jag heter och vem jag är spelar ingen roll, endast det jag förmedlar har någon betydelse. Det jag talar om är inte någonting nytt. Ni kan känna igen det, ofta utan att veta varför, som om ni redan visste det. Och ni har säkerligen mött det förr men i andra former och genom andra infallsvinklar. Den esoteriska kunskapen om människan och helheten har förmedlats och förmedlas på mångskiftande sätt för att den skall kunna nå ut till så många som möjligt i den nya tiden. Men källan varur de olika floderna, bäckarna och rännilarna kommer är en och densamma.

Människan sätter mystiken vid sidan om det vanliga livet, det hon kallar verkligheten, och söker sig till den vid särskilda tillfällen och till särskilda platser, där hon skapar riter och ritualer. Det i sig själv naturliga och självklara förvandlas till något lockande och fördolt. Om ni kunde närma er det ni kallar det fördolda med ett öppet sinnelag, skulle det komma er till mötes och öppna dörrarna till alla sina hemligheter, i stället för att som nu utgöra en källa över vilken mystiken lägger sina föga utvecklande dimridåer. Allt som sker har en orsak, allt som syns, allt som hörs. Allt som existerar har en förklaring. Det ni förnimmer, anar eller tror er se är också en del av verkligheten. Men ta bort mystiken kring allt detta. Det finns ingen mystik, bara okunnighet.

Det är samma sak med det människan kallar andlighet. Den separerar hon också från vardagslivet. Hon talar om ett ”andligt liv” och även där skapar hon riter och ceremonier. Hon tror att denna andlighet skall utföras i särskilda lokaler och ledas av särskilda människor och hon slår sig för bröstet i sin andlighet och sätter sig över människor som inte följer samma väg som hon själv. Andligheten blir då något som åtskiljer i stället för något som förenar.

Själva ordet andlighet borde tas bort och ersättas av ordet medmänsklighet. Att vara medmänniska - att i de miljöer där man vistas och arbetar använda sin inlevelseförmåga, sin medkänsla och sin kärlek. Det är att i allra högsta grad leva ett andligt liv!

Det är i vardagen ni lever och verkar. Det är där ni är omgivna av dem som har något att ge er och som ni har något att ge. Det är där ni har er kamp och det är där ni berikas. Åtskilj inte andligt liv och vardagsliv. Allt är en enhet.

Kring det jag förmedlar får aldrig uppstå någon förening, någon sammanslutning eller liknande.1 Det skall vara öppet och fritt för var och en som vill ta del av det som ges. Den som lyssnar till mig och vill höra mer, bjuder jag att återkomma. Och den som hör mig och därefter väljer att inte återkomma, ger jag min välsignelse. Då väntar en annan lärare längs den människans väg.

Detta är ingen religion. Religionen är människans sätt att binda och förstena det som ges till henne. Denna förmedling syftar till försteningens motsats, nämligen frihet från dogmer, paragrafer, ceremonier och förbud. Så den som söker en religion i det jag talar om har i så fall kommit fel.

Det är så lätt gjort att det som växer fritt och strävar uppåt tvingas ned mot marken. Detta är människans sätt att ständigt försöka göra det ofattbara fattbart. Hon vill dra ner allting till sin subjektiva förståndsnivå, i stället för att se uppåt mot det plan där hennes egen vishet väntar på henne – som en skatt.

Människans misstro mot sig själv och andra är hennes största boja. Som en kedjefånge går hon där med det tunga klotet länkat till sin fotled med en kedja. Hasande släpar hon omkring på sin skuld, sin misstro och hela sin nedärvda föreställningsvärld från otaliga generationer tillbaka i tiden. Jag vill påstå, att om hon bara tittade ner på sin börda och började granska den närmare så skulle hon finna att den starka kedjan egentligen är en spindelvävstunn tråd och att det tunga, svarta klotet endast är en röd ballong.

Men människan måste vilja se detta. Vill hon det inte, kommer hon att förbli kvar i den Gamla tanken. Där kan hon i så fall finna den religion hon söker. Men jag själv och det jag talar om får inte förknippas med någon som helst religion. Det jag ger är kunskap om livet. Jag delar med mig av min Livskunskap – och det är den jag vill återuppväcka hos er. Låt oss fortsätta tillsammans och ge åt människan av allt det nya som tillhör Den Nya Tidsåldern."

Ambres

1 Mer information

Ambres, 2017.12.16

Katarina Lövelius spelade in en 20 minuters frågestund med Ambres 2017.12.16 och har gett Nya Ramstiftelsen tillåtelse att visa den här. Det tackar vi för. Copyright: Vingkuriren.

Sture - Ambres instrument

"Jag föddes hösten 1939 i norra Ångermanland. Min far var vad man kallar för ”kronotorpare”. En arrendator, som arrenderade mark av staten (som kallades kronan, därav namnet). För många av dagens moderna människor med TV, datorer, internet, mobiltelefoner och pixelkameror, är nog min bakgrund att hänföra till artonhundratalet. Ibland känns det som jag representerar en annan art som lever på övertid."

Läs mer om Sture

© Nya Ramstiftelsen